Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/83

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
78

Härjämte må anföras, att om statens öfveräganderätt till dess territorium vore en integrerande del i statens suveränitet, skulle ett visst landområde alltid vara ett conditio sine qva non för en stats existens. Så är det likväl icke. Endast de s. k. lokala statssamhällena äro bundna vid vissa jordområden. De s. k. personliga äro det däremot icke. Ett nomadfolk, som i öfrigt kan vara såsom stat mycket fast organiseradt, torde icke kunna förnekas ett slags suveränitet, ehuru det icke har något bestämdt landområde till sitt förfogande.

Statens öfveräganderätt till visst landområde är ett från suveräniteten fullständigt skildt begrepp, ehuru landets tillvaro och utsträckning samt naturliga beskaffenhet är af omätlig betydelse för stats- och folkhushållningen.

Sveriges öfveräganderätt till dess nuvarande landområde har uppkommit genom endast derivativa fång. De sydsvenska provinserna, Bohuslän, Jämtland o. s. v. hafva erhållits på grund af fredsslut eller fördrag med grannstaterna. Grundstommen åter har uppkommit genom universal-succession från medeltidens förbundsstat. Först när vi i tiden gå tillbaka till forntidens ätter, träffa vi på ett originärt fång – en occupatio af en res nullius.

Omfånget åter för statens öfveräganderätt sammanfaller med statsterritoriets utsträckning, sådant detta är bestämdt medelst rågångsregleringar mot Norge eller Finland eller medelst folkrättsligt eller annorledes bestämda vattengränser i de Sverige omgifvande hafven.

Beträffande vidare innehållet af statens öfveräganderätt till dess territorium, är detta, såsom den romersk-rättsliga prudencen ang. privat äganderätt vill hafva det, fullkomligt absolut. Det egna området är ju endast och allenast beroende af den suveräna statens vilja.

Andra inskränkningar kunna näppeligen tänkas än de, som bero på aftal med andra stater. Genom aftal kunna likväl uppkomma jura in re aliena, såväl panträtt som nyttjanderätt och servitut. Exempel på panträtt är staden Wismar, som af Sverige år 1803 blifvit pantsatt till Tyskland. Och i förpliktelsen för Ryssland att icke befästa Bomarsund ligger ett till Sveriges förmån upprättadt negativt servitut.

Med anledning af det sagda torde man nu kunna säga, att statens territoriella äganderätt är statens i sig obegränsade rättighet att förfoga öfver statsområdet.