Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/84

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
79

Vända vi oss nu från den territoriella öfveräganderättens mot angränsande stater vända, rent yttre, sida, och betrakta densamma i dess förhållande inåt, torde vi böra särskilja densamma under tvenne väsentligen olika former: publik och privat jordäganderätt.

Alla inom staten förekommande rättssubjekt, staten själf medräknad, kunna uppdelas i tvenne väsentligen skilda grupper: publika och privata. Till den förra höra stat, kommuner, kyrkosamfund m. fl.; till den senare enskilda individer, föreningar, aktiebolag m. fl.

Alla de delar af statsterritoriet, som tillhöra publika rättssubjekt, benämna vi publik jordegendom, och de delar däraf, som tillhöra privata, kalla vi privat jordegendom. Det förra slaget innehafves under publik äganderätt, det senare under privat.

Utan att för närvarande ingå i undersökning om deras inbördes ställning vilja vi här endast anmärka, att publik egendom är all jord, som icke innehafves af enskilda rättssubjekt. Viktigast af de publika rättssubjekten är naturligtvis staten, liksom enskilda fysiska personer utgöra det viktigaste slaget af privata.

Härefter vilja vi närmare undersöka, hvad som hör till det ena slaget af egendom och hvad som hör till det andra.

Till ock med barnet i folkskolan kan för oss på kartan utpeka Sveriges gränser. Sverige säger det, gränsar i norr till Finland och Norge, i väster till Norge, Skagerack, Kattegatt och Öresund, i söder till Östersjön, samt i öster till Östersjön, Bottenhafvet och Finland. Det omfattar härjämte ön Gotland.

Iakttaga vi något närmare det så begränsade landområdets naturliga beskaffenhet kunna vi till en början lätt nog uppdraga skillnaden emellan vatten och land. Det förra består först och främst af alla kustvattenområdena från Torne älfs mynning rundt om hela kusten till Norges gräns jämte det vattenområde, som omgifver Gotland. Vidare består det af alla insjöarna från och med Vänern, Vättern och Mälaren till och med den minsta tjärn. Slutligen hör också hit allt rinnande vatten, som i älfvar, strömmar, åar m. m. direkt eller indirekt söker sig väg till hafvet.

Allt det öfriga kalla vi land.