Om vi vidare, hvad den sålunda bestämda landmassan angår, i ordets bokstafliga bemärkelse tränga ned på djupet af densamma, kunna vi vidare särskilja ett ytområde och ett djupområde. Det förra kännetecknas däraf, att det ligger i dagen och utgör alstrings- och uppehållsort för den oerhörda mängd af organiska varelser (växter och djur), som å vatten- och landområdet har sin tillvaro. Det senare återigen, eller djupområdet, sträcker sig från det på sådant sätt bestämda ytområdet till, om man så vill, jordens medelpunkt och utgör landmassans rent oorganiska del, en produkt af de geologiska krafternas verksamhet.
Hela Sveriges territorium består alltså af tre på naturligt sätt åtskilda delar: 1:o landområdet, 2:o vattenområdet samt 3:o djupområdet.
Alla dessa områden stå under människans herravälde.
Till hvart och ett af dem har också rättsordningen på ett särskildt sätt anknutit sig och bildat särskilda rättssfärer.
Vi skola nu undersöka, om och i hvad mån publik äganderätt finnes till hvart och ett af dessa områden.
Det är lätt insedt, att dessa begrepp måste stå i visst sammanhang med regalbegreppet – bergs-, vatten- och jordregalet.
Förstår man nu med ett allmänt grundregal en staten såsom sådan tillhörig äganderätt till jorden, blir vår uppgift att undersöka, om och i hvad mån ett bergs-, ett vatten- och ett jordregal kan antagas existera.
Vi göra början med djupområdet.
Af de i djupområdet förekommande ämnena skiljer nu gällande svensk grufvelagstiftning på å ena sidan dels ett bestämdt angifvet antal nya eller sönade mineralfyndigheter[1], dels stenkolsfyndigheter (och i sammanhang därmed förekommande eldfasta leror[2]) samt å andra sidan öfriga på djupet förekommande mineraliska ämnen.[3] Under »öfriga mineraliska ämnen» torde för öfrigt kunna inbegripas all öfrig å djupområdet förekommande fast massa, såsom lagrade bergarter (lera, märgel, sandsten, kalk m. m.), massformiga bergarter (granit, porfyr, trakyt, basalt m. m.), kristalliniska skiffrar (gnejs, glimmerskiffer m. m.) samt försteningar eller fossil.
