afseende å i djupet förekommande fasta ämnen hvarken äro på förhand kända ej heller objektivt bestämbara och då alltså kollisionsfall emellan dessa rättsområden kunna förekomma på hvarje punkt af rikets djupområde, måste tydligen den gällande bergsrättsordningen omfatta hela rikets djupområde.
Vi måste således förneka, att någon del af djupområdet undandragits grufverättsordningens inflytande genom de förändringar, som tillkommit genom 1855, 1884 och 1886 års grufvelagstiftning.
Omfånget af förberörda grufverättsordning är alltså oförändradt. Och nu såsom förut har djupområdet sin särskilda rättssfär.
Förändringen kan däremot endast hafva träffat berörda rättsordnings innehåll, och denna har tydligen gått i riktning af ett inskränkande af inmutarens och koncessionsinnehafvarens rättsliga befogenheter mot en däremot svarande utvidgning af jordägarens.
Från jordägarnes synpunkt afse förändringarna icke, om den ena eller den andra delen af hans ägovälde skall fortfarande vara underkastad bergsrättsordningens inflytande eller icke, utan om mer eller mindre befogenheter öfver samma ägovälde skola tillkomma honom.
Sedan vi sålunda sökt visa, att landmassans yt- och djupområden fortfarande äro särskilda rättsområden, vilja vi undersöka och närmare angifva beskaffenheten af den rätt, som hvar för sig tillkommer inmutaren, koncessionsinnehafvaren och jordägaren.
Till en början säga vi då, att inmutarens och koncessionsinnehafvarens rätt icke är äganderätt till någon del af djupområdet.
Föremålet för vare sig inmutnings- eller koncessionsrätten kan icke vara objekt för privat äganderätt.
Det är först och främst okändt.[1] Hvarken inmutaren eller koncessionsinnehafvaren kan hafva någon fullständig kunskap om omfånget i djup och utsträckning eller den inre beskaffenheten af de ämnen, till hvilka han inom utmålet resp. koncessionsområdet har en ovillkorlig rätt.
Det är vidare objektivt obestämbart.[2] Rättighetens omfång är nämligen föränderligt dels på den grund, att betydelsen af
