och koncessionsinnehafvarens äganderätt till dem tillkommande föremål, tala ock med alldeles lika styrka för omöjligheten af jordägarens äganderätt till honom tillkommande föremål.
Häremot kan väl invändas, att gränsen emellan de kolliderande rättsområdena inne å utmålet eller koncessionsområdet måtte vara så föränderlig som helst, så vore dock gränsen emellan utmålet resp. koncessionsområdet och angränsande jordägares ägovälden absolut bestämd, hvaraf då skulle kunna hämtas ett stöd för antagandet af jordägarens absoluta äganderätt till djupområdet, i hvilken inmutnings- resp. koncessionsrätten vore att anse såsom en inskränkning.
Men hvad utesluter möjligheten för att å en jordägares mark, där t. ex. ett utmål redan finnes, kunna påträffas ännu flera fyndigheter och utläggas ännu flera utmål, ja t. o. m. så att hela ägoväldet blir upptaget af utmål?[1]
Under den förutsättningen att en jordägares hela ägovälde vore upptaget af utmål, stode jordägarens och inmutarens rätt fullständigt i kollision emot hvarandra på samma område. Deras rättsområden begränsade och inskränkte hvarandra ömsesidigt. Den mellanliggande rättsgränsen vore för bådadera i lika måtto obestämd och föränderlig. Och lika litet som inmutaren kunde tillerkännas äganderätt till sitt föremål, lika litet kunde jordägaren tillerkännas äganderätt till sitt.
Och ej heller skulle man med skäl kunna tillerkänna vissa jordägare, exempelvis jordägare utom Bergslagen, äganderätt, men frånkänna andra jordägare, t. ex. inom Bergslagen, denna rätt. Detta skulle förutsätta bergsrättsordningens giltighet endast öfver vissa delar af djupområdet, och detta hafva vi förut påvisat vara orimligt, ty hvem kan veta, om icke t. o. m. å hvarje del af djupområdet finnes ett eller annat inmutbart mineral.
Hvarken jordägaren eller inmutaren och koncessionsinnehafvaren hafva alltså äganderätt till någon del af rikets djupområde.
Men hvad rätt hafva de då?
Naturligtvis först och främst en sakrätt, eftersom ifrågavarande rätt har en sak till omedelbart föremål, och vidare en rätt till främmande sak, eftersom jordägaren, inmutaren och koncessionsinnehafvaren icke hafva äganderätt.
- ↑ Jmf. 1884 Kungl. Prop. n:r 2 statsrådsprot. d. 12 jan. 1884 s. 7 p. 9.
