naturskogen efter nedhuggandet vanligen af sig själf återväxer, kan däremot en grufvas innehåll icke å nyo reproduceras, men denna omständighet, huru viktig den än är från nationalekonomisk synpunkt, torde icke utöfva något inflytande på nyttjanderättens karaktär.
Till sin form åter är nyttjanderätten af flerfaldig art, såsom arrenderätt, lifstidsstädja, ständig besittningsrätt o. s. v.
Att ifrågavarande nyttjanderätt till jordens fasta innandöme icke kan vara arrenderätt eller lifstidsstädja ligger i öppen dag.
Däremot motsvarar den fullkomligt hvad som innefattas uti institutet ständig besittningsrätt.
Berörda rättsinstitut företer visserligen ett stort antal i väsentliga stycken skiftande rättsförhållanden, men om man söker bringa allasammans under en gemensam regel, torde man kunna säga, att ständig besittningsrätt är en till möjligheten perpetuell nyttjanderätt af ärftlig och stundom transportabel natur.
Grufverätten är också praktiskt sedt af perpetuell varaktighet samt ärftlig och transportabel.
Inmutarens och koncessionsinnehafvarens »grufegendom» består alltså af en till möjligheten perpetuell nyttjanderätt, som emellan enskilde kan köpas och säljas, ärfvas, borttestamenteras, utmätas o. s. v. såsom hvilket som helst annat förmögenhetsobjekt.
Såsom rättighet i främmande sak är det därför också alldeles följdriktigt att, såsom i svensk rätt är fallet, betrakta grufva såsom lös egendom.[1]
Men jämväl jordägarens brytningsrätt är på grund af det föregående att anse såsom en ständig besittningsrätt, utgörande bihang till hans äganderätt till ytområdet.
Till stöd härför må ytterligare påpekas några omständigheter.
Härvid må först anmärkas, att något verksamt rättsskydd icke är af lagstiftningen förlänadt åt jordägarens underjordiska områden.[2] Enl. 24 kap. 1 § strafflagen är visserligen ett
- ↑ Hammarskjöld a. a. s. 130, Rabenius: Om äganderätt till grufvor s. 64, Nordling: Lagf. o. Int. Lag. 2:dra uppl. s. 46. Jmf. dock Nordling: Ärfdabalken 3:dje uppl. s. 340. Boskilnads Lag. s. 4, Olivecrona: Om makars giftorätt i bo 5:te uppl. s. 297 ff. Se ock Kungl. Prop. d. 29 jan. 1895 n:r 27 s. 25 o. 1884 Kungl. Prop. n:r 2; Högsta Domst. Prot. s. 24.
- ↑ Hammarskjöld a. a. s. 59.
