DEN STRAFFANDE LAMAN
Vi njöto av vilan i jurtan efter de två dagarnas ritt, varunder vi tillryggalagt tvåhundrasjuttio kilometer i snöväder och skarp köld. Vid kvällsmålet, som bestod av saftig fårstek, språkade vi öppet och bekymmerlöst, när plötsligen en låg, hes röst hälsade god afton.
Vi vände oss om från elden mot ingången och fingo se en medellång, grovt byggd mongol i hjortskinnspäls och en mössa av samma material med öronlappar och långa bindsnören. I hans bälte satt instucken samma stora kniv med den gröna slidan, som vi sett på den bortridande ryttaren.
Sedan vi besvarat hans hälsning, löste han raskt upp sitt bälte och tog av sig sin päls. Han stod framför oss i en underbar sidendräkt, gul som gammalt guld, och ett klarblått skärp omkring livet. Hans slätrakade ansikte och korta hår, ett radband av koraller över vänstra handen och den gula dräkten angåvo tydligt, att det var en hög lamaitisk präst. I sitt bälte bar han en stor pistol.
Jag vände mig mot vår värd och Tzeren och kunde i deras ansikten läsa bävan och vördnad. Främlingen kom fram till elden och slog sig ner.
»Låt oss tala ryska», sade han, under det han tog för sig en bit kött.
Samtalet kom i gång, och främlingen började kritisera Den levande Buddhas styrelse i Urga.
»Därborta befriar man Mongoliet, intar Urga, slår den kinesiska armén, men här i västern får vi inte veta något om alltsammans. Här gör vi ingenting, medan kineserna slår ihjäl våra landsmän och bestjäl dem. Jag tycker, Bogdo
