106
Khan kunde skicka något bud till oss. Hur kommer det sig, att kineserna kan skicka sina kurirer från Urga och Kiachta till Kobdo och be om hjälp, men mongolregeringen kan inte göra det? Vad beror det på?»
»Kommer kineserna att skicka undsättning till Urga?» frågade jag.
Vår gäst utstötte ett hest skratt och sade:
»Jag grep alla budbärarna, tog ifrån dem deras brev och skickade dem tillbaka … till underjorden.»
Han skrattade omigen och såg sig omkring på ett egendomligt sätt med sin flammande blick. Då först lade jag märke till att hans kindben och ögon icke hade samma utseende som hos Centralasiens mongoler. Han såg snarare ut som en tatar eller kirgis. Vi rökte våra pipor under tystnad.
»Hur snart skall chaharerna lämna Uliassutai?» frågade han.
Vi svarade, att vi icke hört talas om dem. Vår gäst förklarade, att de kinesiska myndigheterna hade från Inre Mongoliet sänt ut en stor truppstyrka, uppsatt av medlemmar av chaharernas krigiska stam, som har sitt hemvist strax utanför den kinesiska muren. Anföraren var en ökänd stråtrövarhövding, som av den kinesiska regeringen fått kaptens rang, mot löfte att han skulle bringa alla stammar i distrikten omkring Kobdo och Urianhai till underkastelse under de kinesiska myndigheterna. När främlingen fick höra vart vi skulle begiva oss och syftet med vår färd, sade han sig kunna lämna oss de säkraste underrättelser och bespara oss mödan att fortsätta längre.
»Dessutom», sade han, »är det mycket farligt därborta, emedan det skall bli ett blodbad i Kobdo och staden skall brännas. Det vet jag alldeles säkert.»
När vi berättade för honom om vårt misslyckade försök att framtränga genom Tibet, lyssnade han mycket uppmärksamt och var mycket vänlig i sitt sätt mot oss, då han uppenbarligen med en känsla av beklagande uttryckte sig på följande bestämda sätt:
»Det är bara jag som skulle kunnat hjälpa er i det företaget, men inte hutuktun i Narabanchi, Med mitt pass skulle
