kandelabrar bredvid massiva silverskålar fyllda med mjölk och nötter. Runt omkring på golvet sutto på mjuka dynor mongoler, som stupat i föregående anfall på Kobdo. Framför dem stodo låga, lackerade bord, dignande under en mängd rätter av ångande, saftigt kött av lamm och killing, höga krus med vin och te, fat med »borsuk» (ett slags konfityr), läckra bakverk, torkad ost, dadlar, russin och nötter. Dessa fallna soldater rökte gyllene pipor och samspråkade glättigt.
Även denna syn försvann, och framför de stirrande mongolerna stod endast den mystiske kalmucken med upplyftade händer.
»Till kamp, och vänd icke åter utan seger! Jag är med er i striden.»
Anfallet tog sin början. Mongolerna kämpade med raseri och förlorade män i hundratal, men de stannade icke, förrän de rusat in i hjärtat av Kobdo. Då upprepades det sedan lång tid förgätna skådespelet, när tatariska horder skövlade europeiska städer. Hun Boldon befallde, att en triangel av lansar med lysande röda vimplar skulle bäras över honom, vilket var ett tecken till att han överlämnade staden till sitt folk under tre dagar. Ett mördande och plundrande begynte. Alla kineser dödades. Staden brändes, och fästningsmurarna jämnades med marken. Sedan kom Hun Boldon till Uliassutai och förstörde även där den kinesiska fästningen. Ruinerna stå ännu kvar med raserade tinnar och torn, oanvända portar och resterna av ämbetsbyggnader och manskapskaserner.
