Ta Sin Lo kunde icke tro, att en liten råtta skulle kunna betvinga trehundra man. Råttan hoppade ner på marken och talade igen:
’Jag är Jagasstai, Tarbagatai-bergens ande. Jag är mäktig och älskad av gudarna, men emedan du tvivlade på makten hos råttan, som förkunnade underverket, skall Jagasstai från denna dag bli fördärvbringande för god som ond.’
Khanens änka och son blev räddade, men Jagasstai har för beständigt förblivit skoningslös. Under färd över detta pass måste man alltid vara på sin vakt. Bergets ande är städse redo att bringa den resande till undergång.»
På alla toppar av Tarbagatai-bergen finns rikligt med »obo» av stenar och trädgrenar. På en plats fanns till och med uppbyggt ett torn av stenar liksom ett altare för att blidka gudarna till följd av Ta Sin Los tvivel. Anden väntade oss tydligen. När vi började bestigningen av den högsta bergskammen, piskade en häftig, stark blåst våra ansikten, ven och tjöt samt vräkte sedan över oss massor av snö, som lösryckts från drivorna ovanför oss. Vi kunde icke urskilja någonting omkring oss, knappast se kamelen omedelbart framför. Plötsligt kände jag en stöt och såg mig omkring. Ingenting ovanligt kunde jag upptäcka. Jag satt helt bekvämt mellan två sadelväskor av läder, fyllda med kött och bröd, men … jag kunde icke se huvudet på min kamel. Den hade försvunnit. Det visade sig, att den halkat och fallit ner till bottnen av en grund ravin, under det att sadelväskorna, som varit slängda över dess rygg utan att vara fastgjorda med några remmar, törnat mot ett klippblock och jämte mig stannat där i snön. Den gången hade Jagasstais ande blott spelat mig ett litet spratt, men var ej nöjd därmed, utan började visa sig allt mera ilsken. Med rasande vindstötar nästan ryckte han oss och våra väskor från kamelerna och var nära att slå omkull våra puckelryggiga springare. Till hälften förblindade av den frusna snön och knappast i stånd att andas, släpade vi oss under långa timmar fram genom den djupa snön, varunder vi ofta stupade omkull över klippblocken. Till sist kommo vi in i en smal dalgång, där vinden pep och dånade med tusen stämmor. Det hade mörknat. Mongolen, som strövade omkring och letade
