voro friska, nerhukade och pratade sorglöst, drucko te och rökte. I alla jurtorna såg jag sjuka och döda samt ett sådant elände och sådana gräsligheter, att det trotsar all beskrivning.
Då tänkte jag: »O, store Djingis Khan! Du som hade en så klar uppfattning om alla förhållanden i Asien och Europa, du som ägnade hela ditt liv för det mongoliska namnets ära, varför gav du icke ditt folk, som förstår att bevara sina gamla seder, sin hederlighet och sin fredsällhet, den upplysning, som kunnat rädda det från en sådan död? Dina ben, som sedan sekler vila i mausoleet i Karakorum, måste protestera mot den snabba förintelse, som förestår ditt en gång så mäktiga folk, inför vilket halva den civiliserade världen darrade!»
Av sådana tankar uppfylldes jag, när jag såg detta läger av människor, som i morgon skulle vara döda, och hörde jämret, skriken och det yrande talet från döende män, kvinnor och barn. Någonstädes långt borta tjöto hundarna dystert, och entonigt ljöd den utmattade trollkarlens trumma.
»Framåt!» Jag kunde ej längre vara vittne till denna hemska gräslighet, som jag icke hade någon möjlighet eller kraft att omintetgöra. Vi lämnade raskt denna olycksaliga plats, men vi kunde icke skaka av oss den föreställningen, att något osynligt, förskräckligt andeväsen följde efter oss från detta fasans hemvist. »Sjukdomens onda andar?» »Bilderna av skräck och elände?» »De människors själar, som offrats på den mongoliska okunnighetens altare?» En oförklarlig bävan, från vars grepp vi icke kunde göra oss fria, genomträngde oss. Först när vi vikit av från vägen och ridit över en skogklädd bergås ner i en däld bland bergen, varifrån vi icke kunde se vare sig Jahantsi Kure eller »dugun» eller den ohyggliga plats, där döende mongoler våndades, kunde vi andas fritt igen.
Snart sågo vi en stor sjö, Tisingol, och nära dess strand låg ett stort ryskt hus, telegrafstationen mellan Kosogol och Uliassutai.
