BLAND MÖRDARE
Vid ankomsten till telegrafstationen möttes vi av dess föreståndare, en blond ung man vid namn Kanine. En smula förvirrad erbjöd han oss husrum för natten hemma hos sig. När vi kommo in i rummet, reste sig en lång och skranglig man från bordet och gick villrådigt emot oss, under det han betraktade oss mycket uppmärksamt.
»Gäster …», sade Kanine. »De är på resa till Khathyl. Privatpersoner, främlingar, utlänningar …»
»Jaså», yttrade den främmande i släpig ton, tillfredsställd över upplysningen.
Medan vi löste upp våra bälten och med svårighet fingo av oss våra stora mongoliska pälsar, viskade den långe mannen ivrigt någonting till vår värd. När vi kommo fram till bordet för att slå oss ner och vila oss, hörde jag honom säga: »Vi måste uppskjuta saken», och såg Kanine blott ge en nick till svar.
En del andra personer sutto vid bordet, bland dem Kanines assistent, en lång, blond, bleklagd man, som talade om allt möjligt på ett sätt, som påminde om en kulspruta. Han föreföll att ej vara fullt normal, och hans fnoskighet tog sig uttryck på det sättet, att han vid varje högljutt ord, rop eller plötsligt skarpt svar upprepade vad den person sagt, med vilken han för tillfället samtalade, eller på ett maskinmässigt, brådskande sätt omtalade vad som just i det ögonblicket tilldrog sig omkring honom. Kanines hustru, en blek ung kvinna med ett utsläpat utseende, skrämda ögon och ett av fruktan förvridet ansikte, var också närvarande och bredvid henne en flicka på femton år med kortklippt
