Förliden augusti sköt dessa två med sina revolvrar sjuttio fängslade officerare från Koltjaks armé. Sådana fega bovar till mördare! Nu har de kommit hit för att spionera. De ville bo hos mig, men jag kände dem alltför bra och vägrade att hysa dem.»
»Och ni är inte rädd för honom?» frågade jag, medan jag drog mig till minnes dessa personers olika yttranden och ögonkast, när de sutto vid bordet på stationen.
»Nej, jag vet, hur jag skall försvara mig och min familj, och jag har en beskyddare också i min son, som är den bäste skytt, ryttare och slagskämpe i hela Mongoliet. Det är mycket tråkigt, att ni inte får göra min pojkes bekantskap, men han har givit sig av till boskapen och kommer inte tillbaka förrän i morgon afton.»
Vi togo det mest hjärtliga avsked av varandra, och jag lovade att taga in hos honom på återvägen.
»Nå, vad hade Bobrov för gott att säga om oss?» var den fråga som Kanine och Gorokov mötte mig med vid min återkomst till stationen.
»Ingenting alls om er», svarade jag. »Han ville inte ens tala med mig, när han fick höra, att jag hade tagit in här. Vad har ni för otalt med varandra?» frågade jag med en högst förvånad min.
»Det är en gammal historia», brummade Gorokov.
»Han är en elak gammal girigbuk», tilläde Kanine, varvid hans hustrus förskrämda och pinade ögon återigen fingo ett uttryck av ytterlig fasa, som om hon på ögonblicket väntat ett dödande slag. Gorokov började packa ihop sina tillhörigheter för att vara i ordning för avfärden tillsammans med oss följande morgon. Vi redde våra anspråkslösa bäddar i ett angränsande rum och lade oss. Jag viskade till min kamrat att ha sin revolver tillhands, ifall något skulle inträffa, men han bara småskrattade, under det han tog revolvern och yxan från sin rock och lade dem under huvudkudden.
»Från första stund föreföll mig de här människorna mycket misstänkta», viskade han. »De hålla på att koka ihop något rackartyg. I morgon skall jag rida bakom den där
