130
Gorokov och ha en av mina pålitligaste kulor, en liten dum-dum, i beredskap åt honom.»
Mongolerna tillbragte natten under sitt tält ute på gårdsplanen bredvid kamelerna. Omkring klockan sju på morgonen begåvo vi oss i väg. Min vän intog sin post som vår karavans arriärgarde och höll sig hela tiden bakom Gorokov, som i likhet med systern red en präktig häst och var beväpnad från topp till tå.
»Hur har ni kunnat hålla edra hästar i så gott skick, när ni kommer hela långa vägen från Samgaltai?» frågade jag vid åsynen av deras vackra djur.
Då han svarade, att dessa tillhörde hans värd, förstod jag, att Kanine icke var så fattig, som han ville låta påskina, ty vilken förmögen mongol som helst skulle för en av dessa härliga springare givit honom tillräckligt många får för att hålla hans familj med fårstek under ett helt år.
Vi kommo snart till ett vidsträckt träsk, som var omgivet av tät småskog, där jag till min stora förvåning såg vita »kuropatka» eller rapphöns i hundratal, och från vattnet lyfte en flock änder med starkt buller, när de fingo syn på oss. Vinter, stark, isande blåst, snö och vildänder! Mongolen gav mig förklaring härpå:
»Det här träsket fryser aldrig, utan håller sig ständigt varmt. Vildänderna stannar här året om och rapphönsen också, därför att de får tag i föda i den varma, lösa jorden.»
Medan jag talade med mongolen, fick jag se en gulröd eldtunga över träsket. Den flammade till och försvann, men en stund senare syntes två andra sådana fenomen stiga uppåt vid den andra stranden. Jag förstod, att här funnos de riktiga »lyktgubbarna», som framkallat så många tusentals sägner och som kemien så enkelt förklarar såsom brinnande metan eller sumpgas, alstrad genom förruttnelse av vegetabiliska ämnen i den varma och fuktiga jorden.
»Här bor Adairs andar, som är i ständig strid med Murens andar», förklarade mongolen.
»Naturligtvis», tänkte jag, »om i våra dagars prosaiska Europa våra byinvånare tro, att dessa eldslågor äro alster av någon hemlighetsfull trolldom, då måste de för visso i
