beslöto att söka komma till tals med dem, varför vi läto våra hästar känna spöet och galopperade i riktning mot männen. När vi voro på ett avstånd av omkring niohundra meter ifrån dem, gledo de ned från sina sadlar och öppnade en häftig eld mot oss. Lyckligtvis redo vi ett stycke ifrån varandra och utgjorde därför en dålig skottavla för dem. Vi hoppade av våra hästar, lade oss framstupa på marken och gjorde oss beredda att besvara elden. Emellertid sköto vi icke, därför att vi tänkte, att det hela möjligen var ett misstag från deras sida och att de höllo oss för att vara rödgardister, och det dröjde ej heller länge, förrän de gåvo sig i väg. Av skotten från deras europeiska gevär förstodo vi, att de icke voro mongoler. Vi väntade, tills de försvunnit i skogen, och begåvo oss sedan fram för att undersöka deras spår, varvid vi funno, att deras hästar varit skodda, något som stärkte oss i vår tidigare övertygelse, att det icke var mongoler. Vilka de voro, därom fingo vi aldrig någon klarhet, men hur olika hade icke allting gestaltat sig, om deras skott träffat oss!
Sedan vi ridit över vattendelaren, träffade vi den ryske kolonisten D. A. Teternikov från Muren Kure, som inbjöd oss att taga in i hans hem där och lovade skaffa oss kameler från prästerna. Det var ansenligt kallt, och kylan kändes än mera på grund av den genomträngande blåsten. På dagarna fröso vi ända in till märgen, men om nätterna tinade vi upp och hade det varmt och behagligt vid spisen i vårt tält. Efter två dagar kommo vi in i Murens dalgång och kunde på långt håll urskilja konturerna av Muren Kure med dess kinesiska tak och stora röda tempel. Strax bredvid låg ett annat komplex byggnader, som tillhörde de ryska och kinesiska kolonisterna. Efter ytterligare två timmars ritt kommo vi till vår gästfrie följeslagares hem, där hans älskvärda hustru bjöd oss på en utsökt lunch med läckra rätter. Vi stannade fem dagar i Muren under väntan på att få hyra kameler. Under denna tid kommo många flyktingar från Khathyl, emedan överste Kazagrandi småningom drog sig tillbaka mot staden. Bland andra inträffade de båda överstarna Plavako och Maklakov, vilka förorsakat splittringen inom Kazagrandis styrka. Så snart flyktingarna
