142
Då först insåg jag till fullo, vilken lastbarhet bolsjevismen fört in i världen och hur den utplånat allt vad tro, gudsfruktan och samvete heter. Då först fick jag klart för mig, att alla hederliga människor måste utan misskund bekämpa denna människosläktets farligaste fiende, så länge liv och krafter stå bi.»
Under promenaden såg jag en mörk fläck vid sidan av vägen och fäste min uppmärksamhet vid den.
»Vad är det för något?» frågade jag och pekade på fläcken.
»Det är mördaren Pouzikov, som jag sköt», svarade löjtnanten. »Jag hade velat skjuta både Kanine och Pouzikovs hustru, men jag tyckte synd om Kanines hustru och barn, och jag förstår mig inte på att skjuta kvinnor. Nu kommer jag att sända dem med er till Uliassutai under bevakning av mina soldater. De undgår inte sitt öde, för mongolerna, som rannsakar dem för mordet, skall helt säkert döma dem till döden.»
Detta är vad som tilldrog sig vid sjön Tisingol, på vars stränder irrblossen fladdra över de sumpiga polarna och i vars närhet går den remna av mera än trehundratjugu kilometers längd, som uppstod i marken vid den senaste jordbävningen. Det var måhända genom denna remna som Pouzikov, Kanine och andra, som sökte förgifta hela världen med brott och fasa, uppstigit från det underjordiska riket. En av löjtnant Ivanovs soldater, som alltid var blek och bad böner, kallade dem allesammans för »djävulens tjänsteandar».
Vår färd från Tisingol till Uliassutai i sällskap med dessa brottslingar var mycket obehaglig. Min vän och jag förlorade alldeles vår vanliga spänstighet i lynnet och goda sinnesstämning. Kanine var ständigt tungsint och grubblande, under det att den fräcka unga kvinnan skrattade, rökte och skämtade med soldaterna och en del av vårt sällskap. Äntligen passerade vi Jagasstai och fingo ett par timmar senare syn på först fästningen och sedan de på slätten strödda husen av soltorkat tegel, som vi visste vara Uliassutai.
