144
oförskämdaste sätt folk på öppen gata och sökte framkalla slagsmål, som skulle ge dem tillfälle att taga vad de ville. Genom hemliga meddelanden, som vi erhöllo från visst kinesiskt håll, erforo vi, att kineserna förberedde en pogrom på alla ryssar och mongoler i Uliassutai. Vi voro alldeles på det klara med att det blott behövde sättas eld på ett enda hus i lämplig del av staden för att hela klungan av trähus skulle bliva lågornas rov. Hela befolkningen gjorde sig i ordning för att försvara sig, ökade vakternas antal på gårdarna, tillsatte anförare för de olika stadsdelarna, upprättade en frivillig brandkår och höll hästar, vagnar och livsmedel i beredskap för en brådstörtad flykt. Situationen blev ännu värre, när underrättelser ingingo från Kobdo om att kineserna där ställt till med en pogrom, varvid en del invånare dödats och hela staden blivit bränd efter en vild plundringsorgie. Största delen av invånarna hade givit sig av till skogarna på de kringliggande bergen, men detta hade skett om natten och naturligtvis utan varma kläder och utan proviant. Under de följande dagarna hördes i dessa berg runt omkring Kobdo många olyckligas och döendes veklagan, och av den svåra kölden och hungern omkommo kvinnor och barn under bar himmel i den mongoliska vintern. Detta fingo kineserna i Uliassutai snart veta. De hånskrattade och ställde snart till med ett stort möte i »nagan hushun» för att diskutera ett förslag om att släppa löst slöddret i staden.
En ung kines, son till kocken hos en av kolonisterna, meddelade oss denna nyhet, och vi beslöto genast att företaga en undersökning. En rysk officer och min vän förenade sig med mig för att med den unge kinesen som vägvisare göra en expedition till stadens utkanter. Vi låtsades, som om vi endast tänkte ta en promenad, men hejdades av en kinesisk vaktpost i den delen av staden, som leder till »nagan hushun», med en ohövlig tillsägelse, att ingen fick lämna staden. Medan vi talade med honom, uppmärksammade jag, att kinesiska skiltvakter voro utposterade utmed hela vägen mellan staden och »nagan hushun» samt att en ström av kineser gick i den riktningen. Vi sågo genast, att det var omöjligt att komma fram till platsen för mötet på denna väg, varför vi beslöto försöka uppnå den från ett annat håll.
