EN VIT FRIBYTARKÅR
Vi ankommo till Narabanchi sent en kväll efter tre dagars färd. Då vi närmade oss, sågo vi några ryttare, som, så snart de fingo syn på oss, skyndsamt galopperade tillbaka till klostret. En stund spejade vi efter den ryska truppstyrkans läger utan att kunna upptäcka något sådant. Mongolerna förde oss till klostret, där hutuktun genast välkomnade mig. I hans jurta satt Chultun Beyli, som förärade mig hatykar och sade till mig: »Det är Gud själv som sänt er hit till oss i denna svåra stund.»
Det visade sig, att Domojirov tagit de båda handelskammarepresidenterna till fånga och hotat att skjuta furst Chultun. Varken Domojirov eller Hun Boldon hade några aktstycken, som bemyndigade dem till deras åtgöranden. Chultun Beyli beredde sig på att börja strid med dem.
Jag bad att bli förd till Domojirov. I mörkret urskiljde jag fyra stora jurtor och två mongoliska skiltvakter med ryska gevär. Vi stego in i den ryske överstens tält, där en mycket egendomlig syn mötte oss. I jurtans mitt brann fyrfatet, och på den för altaret vanliga platsen stod en tron, på vilken den långe, magre, gråhårige överste Domojirov satt. Han hade endast underkläderna och strumporna på sig, var synbarligen litet berusad och berättade historier. Runt elden lågo tolv unga män i olika pittoreska ställningar. Den officer, som ledsagade mig, omtalade för Domojirov vad som inträffat i Uliassutai, och under samtalet frågade jag Domojirov, var hans truppstyrka hade sitt läger. Han svarade skrattande och slog ut med handen: »Det här är min truppstyrka.» Jag påpekade för honom, att hans order till