156
honom och riktade samma fråga till tolken med en smula ännu obehagligare ton:
»Vem är det där? En hög furste och krigare eller en herde och skojare?»
Boldon miste genast besinningen och med skälvande röst och mycket upprörd i hela sitt sätt kastade han åt mig, att han inte ämnade tåla, att jag lade mig i hans affärer, och att han skulle skjuta varenda en, som vågade motsätta sig hans befallningar. Han dunkade i det låga bordet med knytnäven samt reste sig därpå och tog fram sin revolver. Men jag kände väl till nomaderna och hade studerat dem grundligt, både furstar, lamaer, herdar och stråtrövare. Jag fattade mitt ridspö och slog det med all kraft i bordet och sade till tolken:
»Säg honom, att den han har äran tala med inte är vare sig mongol eller ryss, utan en utlänning och medborgare i en stor och fri stat. Säg åt honom, att han först måste lära sig att uppträda som människa och att han sedan kan besöka mig, så att vi får talas vid.»
Jag vände mig om och gick ut, och tio minuter senare kom Hun Boldon till min jurta och bad om ursäkt. Jag förmådde honom att förhandla med Chultun Beyli och att inte förolämpa det fria mongoliska folket med sitt handlingssätt, och allt blev ordnat redan samma kväll. Hun Boldon sände i väg sina mongoler och begav sig själv till Kobdo, medan Domojirov med sin skara ställde kosan till Jassaktu Khan för att ordna mongolernas mobilisering där. Med Chultun Beylis tillstånd skrev han en uppfordran till Wang Tsao-tsun att avväpna sitt vaktmanskap, eftersom alla kinesiska trupper i Urga behandlats på det sättet, men det brevet ankom först sedan Wang köpt kameler i stället för de stulna hästarna och var på väg mot gränsen. Senare sände överstelöjtnant Michailov ett detachement på femtio man under befäl av löjtnant Strigine för att upphinna Wang och mottaga vapnen.
