164
gång får han inte se er komma tillbaka. Era vapen skall jag överlämna till kommendanten i Uliassutai.»
Min vän började lösgöra dem, varvid han använde samma hårdhänta omsorg, som när han bundit dem, och upprepade gång på gång: »Och jag, som ville ge er till föda åt fiskarna i floden!» Därpå återvände vi alla till staden och lät dem gå vart de ville.
Domojirov fortsatte att sända bud till baron Ungern med begäran om full maktbefogenhet och pengar samt med rapporter om Michailov, Chultun Beyli, Poletika, Philipov och mig. Med äkta asiatisk bakslughet underhöll han ett gott förhållande med alla dessa personer, under det han samtidigt arbetade på att de skulle avlivas av den hårde krigsmannen baron Ungern, som endast erhöll ensidigt färglagda rapporter om allt som hände i Uliassutai, Hela vår koloni var ytterst orolig. Officerarna voro splittrade i olika partier, soldaterna samlades i grupper och diskuterade dagshändelserna, kritiserade sina befälhavare och begynte under påverkan av några av Domojirovs män uppgöra sådana förslag som detta:
»Nu ha vi sju överstar, som alla vill föra befälet, och alla grälar de med varandra. De borde bindas allesammans och pryglas ordentligt, och den som stod ut med de flesta slagen skulle väljas till vår befälhavare.»
Det var ett olycksbådande skämt, som visade, hur demoraliserad den ryska truppen var.
»Det ser ut», sade min vän ofta, »som om vi snart skulle få det nöjet att se ett soldatråd här i Uliassutai. Gud och djävlar! Det är då för olycksaligt, att det inte finns några skogar här i närheten, i vilka hederliga kristna människor kan gräva ner sig och bli kvitt de där fördömda sovjets. Det är kalt, förskräckligt kalt, det här eländiga Mongoliet, och ingen plats finns, där vi kan gömma oss.»
Faran för att det skulle bli sovjetvälde blev verkligen allt mera överhängande. Vid ett tillfälle lade soldaterna beslag på det förråd av vapen, som kineserna utlämnat, och förde det till sin kasern. Fylleri, hasardspel och slagsmål tilltogo. Vi utlänningar, som ängsligt iakttogo vad som
