PÅ DE STORA ERÖVRARNAS VÄG
Den store erövraren Djingis Khan, son av det dystra, allvarliga, karga Mongoliet, besteg en gång enligt en gammal mongolisk sägen berget Karasu Togols topp och skådade med sin örnblick mot väster och mot öster. I väster såg han hela hav av människoblod, över vilka vilade en blodfärgad dimma, som skymde horisonten, och där kunde han icke skönja sitt öde. Men gudarna befallde honom att tåga mot väster i spetsen för alla sina krigare och mongolstammar. I öster såg han välmående städer, lysande tempel, massor av lyckliga människor, trädgårdar och fält med bördig jord, vilket allt behagade den store mongolen. Han sade då till sina söner: »Där borta i väster skall jag vara eld och svärd, förstörare och ett hämnande öde, men till östern skall jag komma som den barmhärtige store uppbyggaren, som bringar lycka till land och folk.»
Så förtäljer sägnen, och jag har funnit mycket sanning i den. Jag hade färdats över långa sträckor av hans väg mot väster och överallt igenkänt den på de gamla gravarna och de skrytsamma monumenten av sten till den skoningslöse erövrarens ära. Jag såg också en del av hjältens väg mot öster, på vilken han färdades till Kina. När vi en gång gjorde en utflykt från Uliassutai, stannade vi över natten i Djirgalantu. Den gamle värdshusvärden, som kände mig från min föregående färd till Narabanchi, tog emot oss mycket vänligt och underhöll oss med berättelser under vår kvällsvard. Han förde oss också ut ur jurtan och pekade på en bergstopp, som låg klart belyst i fullmånens sken, och omtalade för oss, hurusom en av Djingis Khans söner,