ARRESTERAD!
Omkring tjugu kilometer bortom Zain sågo vi från en bergås en skara ryttare ringla sig fram genom dalen, vilken avdelning vi mötte en halv timme senare på stranden av en djup, gyttjig å. Gruppen bestod av mongoler, buriater och tibetaner, som voro beväpnade med ryska gevär. I spetsen för kolonnen redo två män, av vilka den ene i en stor svart lammskinnsmössa och svart kappkrage med röd kaukasisk huva spärrade vägen för mig och med en rå och barsk stämma frågade: »Vem är ni, varifrån kommer ni, och vart skall ni ta vägen?»
Jag gav ett lika lakoniskt svar. Därpå sade de, att de utgjorde ett detachement av baron Ungerns trupper under befäl av kapten Vandalov. »Jag är krigsdomaren kapten Bezrodnov.»
Plötsligen brast han ut i ett högljutt skratt. Hans oförskämda och enfaldiga ansikte behagade mig icke, och med en böjning på huvudet för officerarna befallde jag mina ryttare att fortsätta.
»Å nej!» invände han och spärrade på nytt vägen för mig. »Jag kan inte tillåta er att fortsätta längre. Jag vill ha ett långt och allvarligt samtal med er, och därför får ni komma med tillbaka till Zain.»
Jag protesterade och åberopade mig på överste Kazagrandis brev, men Bezrodnov svarade högdraget:
»Det brevet är överste Kazagrandis ensak, men att föra er tillbaka till Zain och ha ett samtal med er, det är min affär. Lämna ifrån er era vapen!»
Men den uppfordran kunde jag icke efterkomma, även om jag hotades med döden.
