TILL SKOGS
I början av år 1920 var jag bosatt i den sibiriska staden Krasnojarsk vid floden Jenisej, denna ståtliga flod, som har sina källor bland Mongoliets soliga berg, utgjuter sina vattenmassor i Norra ishavet och till vars utlopp Nansen framträngt två gånger för att öppna den kortaste handelsvägen från Europa till hjärtat av Asien. Därborta i den tysta sibiriska vintern blev jag plötsligen indragen i den revolutionens vanvettiga virvelvind, som rasade över hela Ryssland och i detta rika och fridfulla land utsådde förbannelse, hat, blodsutgjutelse och av rättvisan ostraffade brott. Ingen kunde säga, när hans ödestimme var slagen. Människorna levde från dag till dag och gingo ut från sina hem utan att veta, om de skulle återvända till dem eller om de skulle gripas ute på gatorna och kastas i revolutionskommissionens fängelser, denna parodi på rättskipning, som var gräsligare och blodigare än den medeltida inkvisitionens domstolar. Vi, som voro främlingar i detta förryckta land, förskonades icke från dess förföljelser, och jag fick personligen utstå dem.
När jag en morgon gått ut för att besöka en vän, fick jag plötsligen underrättelse om att tjugu rödgardister omringat mitt hus för att arrestera mig och att jag måste fly. Jag tog raskt på mig en av min väns gamla jaktkostymer, stoppade litet pengar i fickan och skyndade till fots utmed stadens bakgator, tills jag uppnådde stora landsvägen, där jag fick tag i en bonde, som på fyra timmar körde mig trettiotvå kilometer bort från staden till en med tät skog bevuxen trakt. Under vägen köpte jag ett gevär, trehundra patroner,
