invånare. Stundom måste jag freda mig mot de båda stora svarta hundar, som anföllo mig. Följande dag kunde jag icke uthärda plågorna längre än till middagstiden, utan måste då ge tappt och lägga mig. Smärtorna voro outhärdliga. Jag kunde icke röra vare sig benet eller ryggen och fick slutligen hög feber. Vi voro nödsakade att avbryta färden. Jag tog in hela mitt förråd av aspirin och kina utan att dock få någon lindring. Framför mig hade jag en sömnlös natt, som jag icke kunde tänka på utan ängslan. Vi hade tagit in i den för resande avsedda jurtan vid ett litet kloster. Mina mongoler bådo dettas läkekunniga lama besöka mig, och han gav mig två mycket bittra pulver samt försäkrade, att jag skulle vara i stånd att fortsätta färden morgonen därpå. Jag kände snart en ökad hjärtverksamhet, varpå plågorna blevo ännu svårare. Återigen tillbragte jag en sömnlös natt, men i soluppgången upphörde smärtorna med ens, och en timme senare sade jag till om att en häst skulle sadlas åt mig, emedan jag var rädd för att vidare utsätta mig för vagnens skakningar.
Medan mongolerna fångade in hästarna, kom överste N. N. Philipov till mitt tält. Han förklarade sig bestrida alla anklagelser för att han och hans bröder samt Poletika skulle vara bolsjeviker och omtalade att Bezrodnov givit honom tillåtelse att bege sig till Van Kure för att sammanträffa med baron Ungern, som väntades dit. Men Philipov visste icke, att hans mongoliske vägvisare var beväpnad med en handgranat och att en annan mongol sänts i förväg med ett brev till baron Ungern. Ej heller visste han, att Poletika och hans bröder blivit skjutna samtidigt i Zain Shabi. Philipov hade bråttom och ville komma fram till Van Kure samma dag. En timme efter honom fortsatte jag min färd.
