»DÖDEN FRÅN DEN VITE MANNEN SKALL STÅ BAKOM ER»
»Den förskräcklige generalen, baronen,» anlände alldeles oväntat och utan att ha varskotts av överste Kazagrandis vaktposter. Efter att ha haft ett samtal med Kazagrandi anmodade baronen överste N. N. Philipov och mig att besöka honom. Det var överste Kazagrandi som framförde budskapet till mig. Jag ville gå genast, men blev uppehållen av översten omkring en halvtimme. Sedan sände han i väg mig med orden:
»Gå nu! Må Gud skydda er!»
Det var en egendomlig avskedshälsning, allt annat än lugnande och fullkomligt gåtfull. Jag tog min revolver med mig och gömde också mitt cyankalium i rockärmen. Baronen hade tagit in i militärläkarens jurta. När jag kom in på gården, gick kapten Veselovsky emot mig. Han bar en kosacksabel och en revolver utan fodral instucken i bältet samt gick in i jurtan för att anmäla min ankomst.
»Kom in!» sade han, när han steg ut igen ur tältet.
Vid ingången möttes mina ögon av en blodpöl, som ännu icke haft tid att torka in i marken — en olycksbådande hälsning som tycktes framföras av själva rösten hos den man, som kommit dit närmast före mig. Jag knackade.
»Kom in!» ljöd svaret från en hög tenorröst. När jag steg över tröskeln, rusade en person i en röd mongolisk sidenrock emot mig med ett tigersprång, ryckte till sig min hand och skakade den liksom i förbifarten samt kastade sig framstupa på bädden utmed ena sidan av tältet.
»Säg mig vem ni är! Här finns så många spioner och
