KRIGETS FASA!
I dagbräckningen följande morgon leddes den präktiga vita kamelen fram åt mig, och avfärden ägde rum. Mitt sällskap bestod av de båda kosackerna, två mongoliska soldater och en lama jämte två packkameler för tältet och provianten. Jag befarade alltjämt, att baronen hade för avsikt att icke göra sig av med mig inför mina vänner där i Van Kure, utan att han ordnat denna färd för mig såsom en täckmantel, under vilken det skulle bli lätt att röja mig ur vägen. En kula i ryggen och allt vore slut. Följaktligen höll jag mig beredd att på ögonblicket gripa till min revolver och försvara mig. Jag lagade hela tiden, att jag hade kosackerna antingen framför mig eller vid sidan. Vid middagstiden hörde vi på avstånd ljudet av en automobil och sågo en liten stund därpå baron Ungern susa förbi oss med full fart. Han hade med sig två adjutanter och furst Daichin Van. Baronen hälsade mycket vänligt på mig och ropade:
»Vi ses igen i Urga!»
»Jaså!» tänkte jag. »Till Urga kommer jag tydligen. Då kan jag vara lugn under vägen dit, och där har jag många vänner, förutom att där finnas de modiga polska soldaterna, som jag samarbetade med i Uliassutai och som kommit före mig på denna resa.»
Sedan baronen kört förbi oss, blevo mina kosacker mycket uppmärksamma mot mig och sökte förströ mig med berättelser. De talade om för mig om sina mycket svåra strider med bolsjevikerna i Transbaikalien och Mongoliet, om kampen med kineserna i närheten av Urga, hur man funnit kommunistiska pass från Moskva hos kinesiska soldater, om