och fyratusen fångar togos. Emellertid gjorde dessa tillfångatagna kineser ett försök till flykt under natten. Baron Ungern sände transbaikalska kosacker och tibetaner för att förfölja dem, och det var dessas verk vi sågo på detta dödens fält. Där lågo ännu omkring femtonhundra obegravna lik, och minst lika många hade blivit jordade enligt uppgift av våra kosacker, som deltagit i denna strid. Ohyggliga sabelhugg syntes på de döda kropparna, och överallt lågo utrustningspersedlar och andra spillror kringströdda. Mongolerna med sina hjordar hade lämnat trakten och deras plats intagits av vargarna, som gömde sig bakom varje sten och i varje grop, när vi passerade. Skaror av förvildade hundar kämpade med vargarna om bytet.
Äntligen lämnade vi denna bloddränkta plats åt krigets avskyvärda demoner. Kort därefter nalkades vi en grund, strid ström, där mongolerna stego ner från sina kameler, togo av sig sina mössor och började dricka. Det var ett heligt vattendrag, som rann fram i närheten av Den levande Buddhas vistelseort. Från denna slingrande dal kommo vi plötsligen in i en annan, där en hög bergsrygg, bevuxen med tät, mörk skog, reste sig framför oss.
»Heliga Bogdo-Ol!» utropade laman. »Hemvist för de gudar, som skydda vår levande Buddha.»
Bogdo-Ol är den väldiga bergsknut, i vilken tre bergskedjor löpa samman, Gegyl från sydväst, Gangyn från söder och Huntu från norr. Detta med urskog bevuxna berg är Den levande Buddhas egendom. Skogarna äro uppfyllda av nästan alla de olika slags djur som finnas i Mongoliet, men jakt är icke tillåten. Varje mongol, som bryter mot detta förbud, dömes till döden, under det att främlingar bli utvisade. Att passera över Bogdo-Ol är vid dödsstraff förbjudet. Den ende, som överskridit detta förbud, var baron Ungern, som gick över berget med femtio kosacker, framträngde till Den levande Buddhas palats, där översteprästen i Urga hölls fången av kineserna, och bortförde honom.
