vodkabuteljer och drucko, och spriten började mycket tydligt göra sin verkan. De blevo högröstade och avbröto ständigt varandra i sitt skryt över huru många överklassare de dödat i Krasnojarsk och hur många kosacker de låtit försvinna under isen på floden. Sedan kommo de i gräl, men tröttnade snart och gjorde sig i ordning att gå till vila. Plötsligt och utan någon knackning slogs kojans dörr upp på vid gavel, och den varma luften i rummet strömmade ut i ett tjockt moln av ånga. När detta lagt sig, uppenbarade sig liksom en ande den stora gestalten av en jättelik bonde, som föreföll ännu kolossalare till följd av sin höga skinnmössa och den tjocka fårskinnspäls, vari han var insvept. Han stod med geväret färdigt att avlossas, och i hans bälte var instucken den vassa yxa, utan vilken en sibirisk bonde icke kan existera. Med sina oroliga, gnistrande ögon, som påminde om ett vilt djurs, betraktade han oss noga i tur och ordning. Strax därefter tog han av sig mössan, gjorde korstecknet framför sitt bröst och frågade:
»Vem är herre här i huset?»
Jag gav honom besked härom.
»Får jag stanna över natten?»
»Ja», svarade jag, »det finns plats för oss alla. Tag en kopp te. Det är varmt ännu.»
Främlingen, som oavlåtligt lät sina blickar överfara oss tre och allting som fanns i rummet, ställde sitt gevär i en vrå och började ta av sig sin päls. Han var klädd i en gammal skinnjacka och byxor av samma material nedstoppade i höga stövlar. Hans ansikte föreföll helt ungdomligt och välskuret samt med en anstrykning av någonting hånfullt i sig. Hans kraftiga, vita tänder glänste, under det hans ögon genomborrade allt varpå de vilade. Det bittra draget omkring munnen gav tillkänna, att hans liv varit stormigt och fullt av faror. Han satte sig bredvid sitt gevär och lade yxan nedanför sig på golvet.
»Vad? Är det där din hustru?» sade den ene av de druckna soldaterna och pekade på yxan.
Den jättestore bonden såg lugnt på honom under sina tunga ögonbryn och svarade lika lugnt:
