210
Allt var glömt — det inspirerade talet, den genomträngande rösten — allt hade försvunnit för den stränge befälhavarens kärva order. Baronen tog på sig sin mössa, snappade till sig bambukäppen, som han alltid bar med sig, och skyndade ut ur jurtan. Jag följde efter honom. Där framför jurtan stodo sex rödgardister omgivna av kosacker.
Baronen stannade och såg skarpt på dem i några minuter. I hans ansikte kunde man se, att hans tankar arbetade intensivt. Sedan vände han sig ifrån dem, satte sig på det kinesiska husets trappa och var en lång stund försjunken i tankar. Därpå steg han upp, gick fram till dem, och med en tydligt ådagalagd bestämdhet i sina rörelser vidrörde han alla fångarna på axeln med sin käpp samt sade: »Ni till vänster, ni till höger!» varigenom han delade sällskapet i två avdelningar, fyra till höger och två till vänster.
»Visitera de där två! De är säkerligen kommissarier!» befallde baronen, och i det han vände sig till de fyra andra, frågade han: »Är ni bönder, som bolsjevikerna mobiliserat?»
»Ja, just det, ers excellens!» ropade de förskrämda soldaterna.
»Gå till kommendanten och säg honom, att jag befallt, att ni skall inmönstras bland mina trupper!»
På de två till vänster fann man pass för kommissarier från det kommunistiska politiska departementet. Generaralen rynkade ögonbrynen och uttalade långsamt följande:
»Piska dem till döds med käppar!»
Han vände på klacken och gick in i jurtan. Efter detta flöt icke vårt samtal lika lätt som förut, och jag lämnade snart baronen åt sig själv.
Efter middagen hos de ryssar, där jag tagit in, kommo några av Ungerns officerare dit. Under det vi livligt samspråkade, hördes plötsligt en automobils signalhorn, vilket ögonblickligen gjorde officerarna tysta.
»Generalen far förbi någonstans i närheten», anmärkte en av dem med egendomligt förändrad röst.
Vårt avbrutna samtal återtogs snart, men det drödje icke lång stund, förrän biträdet i affären kom inspringande i rummet och ropade: »Baronen!»
Han visade sig i dörren, men stannade på tröskeln. Ljus
