småsjungande för sig själv. Alla de andra tystnade genast och försvunno den ene efter den andre under olika förevändningar. Han överlämnade några papper till vår värd och vände sig därpå till mig med de orden:
»Jag skall skicka till er en supé, bestående av en utmärkt fiskpudding och litet varm tomatsoppa.»
När han gick därifrån, tog sig min värd förtvivlad om huvudet och sade:
»Med sådant slödder är vi nu efter revolutionen tvungna att samarbeta!»
Några minuter därefter kom en soldat från Sepailov med en full soppskål och fiskpuddingen. När soldaten böjde sig ner över bordet för att ställa ifrån sig rätterna, gjorde stabschefen ett tecken till mig och viskade: »Lägg märke till hans ansikte!»
När mannen gått ut, satt min värd och lyssnade uppmärksamt, tills ljudet av hans fotsteg försvunnit.
»Det var Sepailovs skarprättare, som hänger och stryper de olyckliga, som dömts till döden.»
Till min häpnad började han därefter hälla ut soppan på marken bredvid eldstaden samt gick sedan ut ur jurtan och kastade fiskpuddingen över staketet.
»Det var Sepailovs undfägnad, och det kan ju hända att den var mycket läcker, men den kunde lika väl ha varit förgiftad. Hos Sepailov är det farligt att äta eller dricka det allra minsta.»
Mycket plågad av tanken på vad som förefallit, återvände jag till min bostad. Min värd hade icke gått till vila ännu och tog emot mig med en förskrämd uppsyn. Mina vänner voro också där.
»Gudskelov!» utropade de alla. »Har ingenting hänt er?»
»Vad är det fråga om?» frågade jag.
»Jo, ser ni», började min värd, »sedan ni gått, kom en soldat från Sepailov och tog edra effekter med sig under föregivande av att ni skickat honom efter dem. Men vi förstod vad det betydde, nämligen att de först skulle genomsökas och sedan …»
Jag insåg genast faran. Sepailov kunde lägga in vad han behagade i mina saker och sedan anklaga mig. Min gamle
