224
jag en dunkel förnimmelse av en stor idé, en ofantlig plan, en obeskrivlig mänsklig olycka.
Efter vårt middagsmål sade generalen, att han ville föreställa mig för Den levande Buddha. Det är så svårt att erhålla företräde hos Den levande Buddha, att jag blev mycket glad över att detta tillfälle yppade sig för mig. Vår auto stannade om en stund framför den rödvitrandiga porten på den mur, som omger gudaboningen. Tvåhundra lamaer i gula och röda dräkter skyndade till för att hälsa den besökande »Chiang Chiin» (generalen) med sin lågmälta, vördnadsfulla viskning: »Khan! Krigsgud!» Likt ett regemente ceremonimästare förde de oss till en stor, rymlig hall, där halvskymning rådde. Tunga, snidade dörrar ledde in till palatsets inre delar. I hallens bakgrund fanns en upphöjd plats med en tron, på vilken lågo gula sidenkuddar. Tronens ryggstycke var rött innanför en gyllene inramning, och på båda sidor om densamma stodo gula sidenskärmar infattade i rikt utsirade ramar av svart kinesiskt trä, under det att vid väggarna på tronens bägge sidor funnos glasskåp med olika föremål från Kina, Japan, Indien och Ryssland. Bland dem lade jag märke till en markis och en markisinna, utsökt väl utförda i äkta sévres-porslin. Framför tronen stod ett långt, lågt bord, vid vilket sutto åtta högättade mongoler, och den främste av dem var en högt vördad gammal man med ett intelligent och energiskt ansikte och stora, genomträngande ögon. Hans utseende påminde om de åldriga träskulpturer av buddhistiska gudomligheter med ögon av ädla stenar, som jag sedan såg i kejserliga museet i Tokio i den avdelning, som är ägnad buddhismen, där japanerna utställt gamla statyer av Amida, Daunichi-Buddha, gudinnan Kwannon och den gemytlige gamle Hotei.
Denne man var hutuktun i Jahantsi, ordförande i det mongoliska ministerrådet, ärad och vördad långt utom Mongoliets gränser. De andra voro khaner och överstepräster i Khalkha eller Yttre Mongoliet. Hutuktun i Jahantsi inbjöd baron Ungern att ta plats vid hans sida, och åt mig inbars en europeisk stol. Baron Ungern meddelade ministerrådet genom en tolk, att han om några dagar skulle lämna Mongoliet, och vädjade till de närvarande att värna den frihet,