mycket osammanhängande och långt ifrån tydligt sätt. Han slutade med följande ord:
»Detta såg jag, Bogdo Hutuktu Khan, när jag talade med den store, vise Buddha, omgiven av goda och onda andar. Visa lamaer, hutuktuer, kanpos, marambas och heliga gheghens, uttyden denna min syn!»
När han hade slutat, torkade han svetten från sin panna och frågade, vilka som voro närvarande.
»Khan ’Chiang Chiin’ baron Ungern och en främling», svarade en av sekreterarna knäböjande.
Generalen föreställde mig för Bogdo, som böjde på huvudet såsom ett tecken till hälsning. De började tala lågmält med varandra. Genom den öppna dörren såg jag en del av bönekammaren. Jag urskilde ett stort bord samt en mängd böcker, en del liggande uppslagna på detta och en del därunder på golvet. Vidare såg jag ett fyrfat med glödande kol samt en korg, som innehöll skulderblad och inälvor av får att användas till förutsägelser. Om en stund reste sig baronen och bugade sig för Bogdo. Tibetanen lade sina händer på baronens huvud och framviskade en bön. Därpå tog han en tung gudabild från sin egen hals och hängde den omkring baronens.
»Ni skall inte dö, men ni kommer att övergå i den högsta tillvarelseformen. Lägg det på minnet, ni, krigets förkroppsligade gud, khan över det tacksamma Mongoliet!» Jag förstod, att Den levande Buddha hade givit sin välsignelse åt den »blodige generalen», innan denne gick att möta döden.
*
Under de närmast följande två dagarna fick jag tillfälle att tre gånger besöka Den levande Buddha i sällskap med en vän till Bogdo, buriatfursten Djam Bolon. Jag skall beskriva dessa besök i den fjärde delen av denna bok.
Baron Ungern ordnade resan för mig och mitt sällskap till Stilla havet. Vi skulle färdas på kameler till norra Mandjuriet, emedan det där var lättare att undvika trakasserier från de kinesiska myndigheterna, som voro så illa underrättade om Polens internationella ställning. Från Uliassutai
