232
andra sidan. Mongolen lät sin häst känna spöet och ilade i väg, under det vi följde långsamt efter.
»Vad är det fråga om?» frågade jag. »Var snäll och förklara sammanhanget!»
Ministern talade om för mig, att Djam Bolon dagen förut fått meddelande om att Sepailov ämnade upphinna mig under vägen och ta livet av mig. Sepailov misstänkte nämligen, att jag uppeggat baronen emot honom. Djam Bolon hade inrapporterat saken för baronen, som vidtagit åtgärder för att skydda mig. Mongolen återkom med det beskedet, att automobilen försvunnit ur sikte.
»Nu», sade ministern, »skall vi ta en helt och hållet annan väg, så att översten får vänta förgäves på oss i Khazahuduk.»
I Undur Dobo veko vi av mot norr, och på kvällen anlände vi till en förnäm mongols läger. Där togo vi avsked av vår minister, fingo präktiga nya hästar och fortsatte raskt vår färd mot öster, lämnande bakom oss »mannen med ett huvud likt en sadel», för vilken jag blivit varnad av den gamle spåmannen i närheten av Van Kure.
Efter tolv dagar ankommo vi utan några flera äventyr till den första stationen på järnvägslinjen i östra Kina, varifrån jag i en hart när otrolig lyx reste till Peking.
*
När jag, omgiven av komforten och bekvämligheterna på det utmärkta hotellet i Peking, avklädde mig alla kännetecken som resenär, jägare och krigare, kunde jag likväl icke förjaga förtrollningen från de nio dagar i Urga, då jag dagligen varit tillsammans med baron Ungern, den »förkroppsligade krigsguden». Tidningarna, som bragte meddelanden om baronens blodiga framfart i Transbaikalien, kommo minnena att ständigt stå levande för mig. Även nu, ehuru mer än sju månader förflutit sedan dess, kan jag ej glömma dessa av vanvett, nervspänning och vederstyggligheter uppfyllda nätter.
Förutsägelserna ha gått i uppfyllelse. Ungefär etthundratrettio dagar därefter blev baron Ungern tillfångatagen av bolsjevikerna på grund av förräderi från hans officerare och, efter vad som uppgivits, avrättad i slutet av september.
