242
att »avveckla» Den levande Buddha — en liten, blek gubbe med djupa rynkor i ansiktet, en krans vitt skägg runt hakan och mycket livliga ögon, som ständigt irrade spörjande åt alla håll. Så snart han kommer till ett kloster, upphör platsens »gud» att äta och dricka av fruktan för vad denna mongoliska Locusta kan ta sig till. Men icke ens det kan rädda den dödsdömde, ty en förgiftad huvudbonad eller skjorta eller sko eller ett radband, en tygel, böcker eller någonting annat, som fuktats med en giftig vätska, skall med säkerhet fullborda Bogdo Khans avsikter.
Den djupaste vördnad och religiösa underkastelse omger den blinde översteprästen. Alla falla ner på sina ansikten inför honom, och khaner och hutuktuer nalkas honom på sina knän. Allting omkring honom är dunkelt och uppfyllt av orientalisk forntid. Den berusade blinde mannen, som lyssnar på grammofonens slagdängor eller ger sina tjänare en elektrisk stöt från sin dynamo, den grymme gubben som förgiftar sina politiska motståndare, laman som håller sitt folk i mörker och bedrar det med sina profetior och spådomar — han är dock icke alldeles en vanlig man.
En dag satt jag i Bogdos rum, och furst Djam Bolon översatte för honom, vad jag berättade från det stora kriget. Den gamle mannen hörde på mycket noga, men plötsligen blevo hans ögon vidöppna, och han började fästa sin uppmärksamhet vid några ljud som trängde in i rummet utifrån. Hans ansikte fick ett ödmjukt, bönfallande och förfärat utseende.
»Gudarna kallar mig», sade han lågmält och gick långsamt in i sin bönekammare, där han bad med hög röst i omkring två timmar, under det han knäböjde orörlig som en bildstod. Hans böner äro samtal med de osynliga gudarna, på vilkas frågor han ger sina svar. Han kom tillbaka blek och utmattad, men lycklig och belåten. Detta var hans personliga bön. Under den ordinarie tempelgudstjänsten deltar han icke i bönerna, ty då är han själv »gud». Sittande på sin tron bäres han fram till altaret och placeras på det, och där bönfalla prästerna och folket inför honom. Han endast mottager folkets böner, förhoppningar, tårar, klagan och förtvivlan, under det han orörlig stirrar ut i rymden med sina skarpa och klara, men blinda ögon. Vid skilda tillfällen
