274
vägarna komma att fyllas av skaror, som vandra från en plats till en annan. De största och vackraste städer skola härjas av eld … en, två, tre … Fader skall strida mot son, broder mot broder, moder mot dotter … Last, brott och ödeläggelse av kropp och själ skola följa … Familjer skola skingras … Redbarhet och kärlek skola försvinna … En man på tio tusen skall finnas kvar, naken, vansinnig och utan kraft eller vetskap om hur han skall bygga sig ett hus och skaffa sig föda … Han skall tjuta som en rasande varg, sluka lik, äta sitt eget kött och utmana Gud till kamp … Hela jorden skall bli öde. Gud skall vända sig ifrån den, och på den skall ingenting annat finnas än natt och död. Då skall jag ditsända ett nu okänt folk, som skall med kraftig hand utrota vanvettets och lastens ogräs och i striden mot ondskan anföra dem, som ännu förblivit trogna mot anden i människan. De skola finna ett nytt liv på jorden, som luttrats genom nationers död. Om femtio år skall det blott finnas tre stora riken, vilka komma att fortleva i sjuttioett år. Sedan komma aderton år av krig och ödeläggelse. Och därefter skola folken från Agharti komma upp till jordens yta från sina underjordiska hålor.’»
*
När jag sedan reste vidare genom östra Mongoliet till Peking, tänkte jag ofta:
»Tänk om … tänk om hela folk av olika raser, hudfärg och trosbekännelser skulle börja sin flyttning västerut?»
Och i denna stund, när jag skriver dessa sista rader, vända sig mina blickar ofrivilligt till Asiens hjärta, över vilket ofantliga område spåren efter mina irrfärder slingra sig. Genom virvlande snö och öknen Gobis sandmoln gå de tillbaka till hutuktuns i Narabanchi ansikte, när han med sakta röst och med sin späda hand utsträckt mot horisonten yppade för mig sina innersta tankar:
»Vid Karakorum och på stränderna av Ubsa Nor ser jag vidsträckta, färgrika läger, hjordar av hästar och boskap samt anförarnas blåa jurtor. Ovanför dem ser jag Djingis Khans, Tibets, Siams och Afganistans konungars samt
