26
skare, och slutligen hade jag besök från bergets topp av den sibiriska skogens konung, den bruna björnen. Allt detta förströdde mig, avledde mina sorgliga tankar och gav mig mod att uthärda. Ehuru det var besvärligt, fann jag också nöje uti att klättra upp till toppen av mitt berg, som stack upp över skogen och varifrån jag kunde se bort till den röda strimman vid horisonten. Där låg det röda berget på Jenisejs bortre strand. Där funnos landet, städerna, vännerna och fienderna, och där fanns också den punkt, där jag hade min familj. Det var en av orsakerna till att Ivan fört mig dit. Och under det dagarna förflöto i min ensamhet, började jag bittert sakna denne följeslagare, som visserligen varit Gavronskys mördare, men tagit hand om mig som en far, alltid sadlat min häst åt mig, huggit ved och gjort allt möjligt för att ordna det behagligt för mig. Han hade levat många vintrar i ensamhet endast med sina tankar som sällskap ansikte mot ansikte med naturen — jag skulle vilja säga inför Guds ansikte. Han hade prövat på ensamhetens fasor och förvärvat sig förmåga att uthärda dem. Ibland tänkte jag, att om jag måste gå min död till mötes på denna plats, skulle jag använda mina sista krafter till att släpa mig upp på bergstoppen för att dö där med mina ögon riktade över den ändlösa vidden av berg och skogar mot den punkt, där mina kära funnos.
Men detta liv gav mig många tillfällen till eftertanke och ännu mera sysselsättning för mina kroppskrafter. Det var en oupphörlig kamp för tillvaron, svår och ansträngande. Det hårdaste arbetet var att göra i ordning de grova stockarna för naidan. De kullfallna trädstammarna voro täckta av snö och fastfrusna vid marken. Jag var tvungen att gräva fram dem och sedan med tillhjälp av en lång stör som hävstång förflytta dem från deras plats. För att underlätta detta arbete föredrog jag att skaffa mig stockar uppe på berget, varifrån det var lätt att låta dem rulla ned, ehuru klättringen dit upp var besvärlig. Snart gjorde jag emellertid en utmärkt upptäckt. Nära min håla fann jag nämligen, att under någon hård storm blåst omkull en stor mängd lärkträd, dessa skogens vackra, men dystra jättar. Stammarna voro betäckta med snö, men hängde fortfarande
