28
gräs, vari det fanns gott om tranbär, och dit kommo vanligen tjäder och rapphöns för att äta av bären. Jag närmade mig ljudlöst bakom några buskar och fick se en hel flock tjäder krafsa i snön och plocka i sig bären. Medan jag betraktade denna tavla, gjorde en tjäder plötsligt ett skutt, och hela flocken flög genast skrämd sin väg. Till min förvåning började den första fågeln höja sig rätt upp i luften i spiral flykt och störtade sedan livlös rätt ned. När jag gick fram, sprang en rovlysten hermelin från den döda tjäderns kropp och gömde sig under stammen av ett kullfallet träd. Fågelns hals var svårt sargad. Då begrep jag, att hermelinen, som anfallit tjädern och bitit sig fast i dess hals, blivit lyft upp i luften av fågeln, medan den sugit till sig dess blod, och varit orsaken till det häftiga fallet tillbaka till marken. Tack vare hermelinens härvid ådagalagda aeronautiska skicklighet sparade jag en patron.
På detta sätt kämpade jag för mitt dagliga bröd, under det mina tankar blevo allt tyngre och bittrare. Dagar och veckor förflöto, och snart kände jag fläkten av varmare vindar. På öppna platser började snön töa bort, och här och där syntes små rännilar. Somliga dagar såg jag en fluga eller en spindel, som vaknat till liv efter sin vintersömn. Våren var i antågande. Jag fick klart för mig, att det var omöjligt att komma ut ur skogen under denna årstid, då alla strömmar svämmade över sina bräddar, träsken blevo oframkomliga och djurens stigar förvandlades till fåror för rinnande vatten. Jag förstod, att jag var dömd att fortsätta min ensliga tillvaro, tills sommaren kom. Våren utvecklade sig mycket snabbt, och snart var mitt berg fritt från snö och endast betäckt med stenar, stammarna av björkar och aspar samt myrstackarnas höga käglor. Floden bröt på flera ställen sitt istäcke och forsade med skum och bubblor.
