EN FARLIG GRANNE
Jakten blev alltmera lönande och nöjsam, när våren gav nytt liv åt allting. I morgongryningen var skogen uppfylld av läten, som voro främmande och omöjliga att identifiera för en stadsbo. Orrtuppen spelade och sjöng sin kärlekssång från cederträdens högsta grenar som hyllning till den gråa orrhönan, som gick och krafsade i det fallna lövet på marken. Det var mycket lätt att komma i närheten av denne fullfjädrade Caruso och med ett skott förpassa honom från hans poetiska till mera matnyttiga uppgifter. Det blev en lätt och stilla död för honom, ty han var kär och hörde ingenting. Där skogen var glesare, stredo tjädertupparna med varandra, med sina utbredda, spräckliga vingar, under det att tjäderhönorna kråmade sig i närheten, sträckte på halsarna och snattrade, antagligen något skvaller om sina kämpande älskare, som de följde med beundrande blickar. Längre bort hördes hjortarna kalla på varandra med sträva och djupa läten, men ändock fulla av ömhet och kärlek, under det att från klippbranterna högre upp kommo stenbockens korta och hesa ljud. Bland buskarna gjorde hararna sina språng, och ofta sågs i deras närhet en röd räv ligga tryckt utmed marken och avvakta ett gynnsamt tillfälle. Jag hörde aldrig några vargar, och de förekomma för övrigt icke i allmänhet i Sibiriens skogs- och bergstrakter.
Men jag hade ett annat odjur till granne, och en av oss måste försvinna. När jag en dag kom tillbaka från min jakt med en stor orrtupp, fick jag plötsligt bland träden se en svart klump röra sig. Jag stannade, och vid närmare
