42
en by, som var fientlig mot kommunisterna, och att vi kunde stanna där med trygghet. Men om bönderna kommo fram och hälsade på oss med vänliga miner och kallade oss för »kamrater», då visste vi genast, att vi voro i fiendeläger, och iakttogo största försiktighet. Sådana byar beboddes av en befolkning, som icke tillhörde den frihetsälskande sibiriska bondeklassen, utan var inflyttad från Ukraine, lättjefull och försupen samt boende i usla och smutsiga kojor, ehuru deras byar voro omgivna av stäppernas bördiga svarta jord. I den stora byn Karatuz tillbragte vi några mycket farliga, men intressanta stunder. Denna plats är snarare en stad än en by. År 1912 funnos där två elementarläroverk, och befolkningen uppgick till 15,000 invånare. Den var huvudort för kosackerna vid södra Jenisej, men nu är det mycket svårt att känna igen denna stad. De inflyttade bönderna och den röda armén mördade hela kosackbefolkningen och förstörde och brände de flesta husen. Och för närvarande är den bolsjevismens och kommunismens huvudort i den östra delen av Minussinsk-distriktet. I sovjets byggnad, dit vi begåvo oss för att byta om våra hästar, höll tjekan just sammanträde. Man omringade oss genast och frågade efter våra pass. Vi kände oss icke vidare lugna för det intryck våra papper skulle göra och försökte slippa få dem undersökta. Min reskamrat sade sedermera ofta till mig:
»Det är stor tur, att bland bolsjevikerna den, som nyss var en oduglig skomakare, i dag är den styrande och att vetenskapsmännen sopar gatorna eller gör rent i det röda kavalleriets stallar. Jag kan tala med bolsjevikerna, därför att de inte känner skillnad mellan desinfektion och difteri eller antracit och appendicit, och kan språka ikull dem i allting, till och med övertyga dem om att de inte bör skicka en kula i mig.»
Och på det viset pratade vi omkull tjekans medlemmar i allt vad vi ville. Vi utlade för dem ett lysande program för den kommande utvecklingen av deras distrikt, hur vi skulle bygga vägar och broar, som skulle sätta dem i stånd till att exportera trä från Urianhai, järn och guld från Sajan-bergen, boskap och skinn från Mongoliet. Vilken triumf skulle det inte bli för sojvetstyrelsen att åstadkomma
