STRIDEN VID SEJBI-FLODEN
Ständiga faror utveckla vaksamheten och skärpa iakttagelseförmågan. Som vi voro mycket trötta, togo vi icke av oss våra kläder eller sadlade av hästarna. Jag stoppade min pistol innanför rocken och började se mig omkring och granska människorna. Det första jag upptäckte var en gevärskolv under den hög av kuddar, som alltid finns på böndernas rymliga sängar. Vidare lade jag märke till att vår värds tjänstfolk oupphörligt kom in i rummet och fick order av honom. De sågo ej ut som simpla bönder, ehuru de hade långa skägg och deras kläder voro mycket smutsiga. De synade mig med mycket uppmärksamma ögon och lämnade icke mig och min vän ensamma med husets herre. Likväl kunde vi icke få någon klarhet i saken, men när sojoternas styresman sedan kom in och märkte, att förhållandet var spänt, började han på sojoternas språk förklara allting om oss.
»Förlåt mig», sade kolonisten, »men ni vet själva, att nu för tiden finns det bara en hederlig karl på tiotusen mördare och tjuvar.»
Härefter började vi språka mera fritt. Det framgick, att vår värd hade sig bekant, att ett band bolsjeviker skulle överfalla honom under sitt letande efter en hop kosackofficerare, som då och då uppehöllo sig hemma hos honom. Han hade också hört talas om den »fullständiga förlusten» av ett detachement. Men den gamle mannen blev ej alldeles lugnad av vad vi hade att meddela, ty han hade fått veta, att en större avdelning rödgardister var på väg från Usinsky-distriktet under förföljande av tatarer, som flydde söderut mot Mongoliet.
