Två dagar stannade vi vid Sejbi. Det visade sig, att vår värds arbetare, åtta till antalet, voro officerare, som höllo sig gömda för bolsjevikerna. De bådo om tillåtelse att få följa med oss, vartill vi samtyckte.
När min vän och jag fortsatte vår färd, hade vi en vakt av åtta beväpnade officerare samt tre packhästar. Vi redo genom en naturskön dalgång mellan floderna Sejbi och Ut. Överallt sågo vi präktiga betesmarker med talrika boskapshjordar, men i ett par tre hus utmed vår väg funno vi ej någon levande varelse. Alla hade gömt sig av rädsla, när de hörde skotten från striden med de röda. Följande dag passerade vi över en hög bergskedja, som heter Daban, och sedan vi ridit över en stor sträcka bränd skog, där vår väg gick bland de fallna träden, började vi färdas utför till en dalgång, vilken undanskymdes för våra blickar av mellanliggande lägre höjder. Bakom dessa gick Lilla Jenisejs lopp, den sista större floden, innan vi skulle komma in i det egentliga Mongoliet. Omkring tio kilometer från floden sågo vi en rökpelare stiga upp från skogen. Två av officerarna begåvo sig i väg för att rekognoscera. Då en lång stund förflöt, utan att de kommo tillbaka, blevo vi rädda för att någonting inträffat och redo försiktigt framåt i riktning mot röken, alldeles färdiga till strid om så skulle behövas. Slutligen kommo vi tillräckligt nära för att höra många personers röster och däribland en av våra spejares högljudda skratt. Mitt på en äng sågo vi ett stort tält och två riskojor och runt omkring dem en hop om femtio till sextio män. När vi kommo ut ur skogen, rusade de alla fram och välkomnade oss hjärtligt. Det visade sig, att det var ett stort läger ryska officerare och soldater, som efter sin flykt från Sibirien vistats hos ryska kolonister och förmögna bönder i Urianhai.
»Vad gör ni här?» frågade vi förvånade.
»Jaså, ni vet ingenting om vad som inträffat?» sade en tämligen gammal man, som kallade sig överste Ostrovsky. »I Urianhai har utfärdats en order av krigsstyrelsen om mobilisering av alla män över tjuguåtta år, och överallt marscherar avdelningar av dessa friskaror på vägarna till staden Belotzarsk. De plundrar kolonisterna och bönderna och slår
