Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/61

57

stönande kastade sig ner i det kalla vattnet. Hela vägen lågo vi båda två nere i detta, och jag kunde knappast hålla mig kvar i sadeln. Jag kom hastigt några meter ut från stranden med min häst, som fnös och frustade oavbrutet och under sina ansträngningar sträckte fram huvud och hals. Jag kände varje rörelse den gjorde med sina fötter under simmandet i vattnet och hur hela dess kropp skälvde under mig vid detta arbete. Efter ett styvt arbete kommo vi till flodens mitt, där strömmen blev ytterst strid och höll på att rycka oss med sig. I det hemska mörkret hörde jag mina följeslagares rop och dova ljud av förskräckelse från hästarna. Jag var nere ända till bröstet i det iskalla vattnet. Ibland törnade jag mot de kringflytande isstyckena, och ibland slogo böljorna över huvud och ansikte på mig. Jag hade ingen tid att se mig omkring eller att förnimma kylan, jag behärskades blott av en omedelbar önskan att rädda livet, och jag var uppfylld av den tanken, att jag skulle vara förlorad, om min hästs krafter ej längre förmådde kämpa mot strömmen. All min uppmärksamhet var riktad på dess ansträngningar och hur den darrade av rädsla. Plötsligen lät den höra ett högljutt stönande, och jag märkte, att den började sjunka. Vattnet hade faktiskt stigit över dess näsborrar, varför uppehållen mellan dess frustningar blevo längre. Ett stort isblock slog emot dess huvud och kom den att vända, så att vi drevo ner med strömmen. Med svårighet lyckades jag åter styra den i riktning mot stranden, men jag kände, att dess krafter voro uttömda. Hästens huvud försvann upprepade gånger under den virvlande vattenytan, så att jag ej längre hade något val. Jag gled ur sadeln, och hållande i den med vänstra handen, sam jag med den högra bredvid hästen, under det jag sökte liva den med mina tillrop. En stund låg den med åtskilda läppar och sammanbitna tänder, och i dess vidöppna ögon lyste en obeskrivlig fasa. Så snart jag kom ur sadeln, flöt den genast högre på vattnet och började simma lugnt och snabbt. Äntligen hörde jag fast botten under det utmattade djurets hovar. Den ene efter den andre av mina kamrater kom upp på stranden, dit de vältränade hästarna lyckligt överfört dem alla. Ett gott stycke längre ner landade vår kolonist med