EN RÖD STRÖVKÅR I VÅR VÄG
I en dal mellan två höga bergåsar fingo vi se en hjord av jak-oxar och annan nötboskap drivas skyndsamt norrut av tio beridna sojoter. Sedan de försiktigt närmat sig oss, berättade de till sist, att fursten av Todji, vars titel på landets språk är »nojon», beordrat dem att driva djuren genom Buret Hei in i Mongoliet, när han erfarit de rödas plundringar. De hade givit sig i väg, men fått veta av några sojoter, som voro ute på jakt, att denna del av Tannu Ola var besatt av rödgardister från byn Vladimirovka, varför de blevo tvungna att vända om. De upplyste oss om var de rödas utposter funnos och hur många som bevakade passet till Mongoliet. Vi utsände tataren och kalmucken för att rekognoscera, medan vi andra gjorde oss i ordning att framtränga vidare genom att linda våra skjortor omkring fötterna på hästarna och sätta på dem nosgrimmor av remmar och repstumpar för att hindra dem från att gnägga. Det var mörkt, när våra spejare återkommo och inberättade, att omkring trettio röda partigängare uppehöllo sig vid pass tio kilometer från oss, där de lagt beslag på sojoternas »jurtor».[1] Vid passet, varifrån det var knappa två kilometer till de rödas läger, funnos två poster, den ena på två soldater och den andra på tre. Vår väg gick mellan de båda utposterna. Från toppen av berget kunde man tydligt se de båda posteringarna och även beskjuta dem. När vi kommit nära denna bergstopp, lämnade jag de övriga och fortsatte framåt tillsammans med min vän, tataren, kalmucken och två av de yngre officerarna. Från berget kunde jag en knapp kilometer framåt se två eldar, och vid var och en av dessa satt
- ↑ Jurta = mongolernas hus eller tält, förfärdigat av skinn.