Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/71

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
67

honom. Han kommer inte att straffa mig, för hans befallning var, att inga ’elaka människor’ skulle få passera, men det kan inte utgöra något hinder för ’goda människor’ att komma till oss.»

»Gör som ni själv tycker är bäst», sade jag i ganska likgiltig ton. »Jag förstår mig verkligen på att bota ögonsjukdomar, men jag skall gärna vända om dit varifrån jag kommit, om ni befaller det.»

»Nej, nej!» utropade den gamle mannen förfärad. »Jag skall själv ledsaga er.»

När vi sutto vid elden, tände han sin pipa med ett stycke flinta, torkade av munstycket på sin ärm och räckte pipan till mig på äkta, gästvänligt infödingssätt. Jag uppförde mig »comme il faut» och drog några bloss. Sedan räckte han pipan till varje medlem av vårt sällskap och fick av var och en en cigarrett, litet tobak eller några tändstickor. Det var inseglet på vår vänskap. Snart fylldes vår jurta av en massa individer runt omkring oss, män, kvinnor, barn och hundar, så att det var alldeles omöjligt att röra sig. Bland dem dök upp en lama, slätrakad och med kortklippt hår samt klädd i sin kasts vida röda dräkt. Hans kläder och anletsdrag voro mycket olika mot den övriga mängden av smutsiga sojoter med hårpiskor och skinnmössor, som slutade med en ekorrsvans uppe på toppen. Denne lama var mycket vänligt stämd mot oss, men kastade ständigt begärliga blickar på våra guldringar och klockor. Jag beslöt att utnyttja snikenheten hos denne Buddhas tjänare, gav honom te och torrt bröd samt meddelade honom, att jag var i behov av hästar.

»Jag har en häst. Vill ni köpa den av mig?» frågade han. »Men jag tar inte emot ryska sedlar. Låt oss göra någon byteshandel.»

Jag höll på en lång stund och prutade med honom, och till sist lyckades jag för min vigselring, en regnkappa och en sadelväska av läder erhålla en präktig sojot-häst, för att med den ersätta den packhäst vi förlorat, samt en killing. Vi tillbragte natten där och undfägnades med fett fårkött. Nästa morgon gåvo vi oss av under ledning av den gamle sojoten på vägen genom Ojna-dalen, där det fanns varken berg eller träsk. Som vi visste, att min och min väns hästar jämte tre