samtalet. Han frågade, om vår resa gått lyckligt och vilka planer vi härefter hade. Jag talade alldeles öppet med honom och anhöll om hans gästfrihet för de övriga i vårt sällskap och för hästarna. Han gav genast sitt bifall och befallde, att fyra jurtor skulle sättas upp för oss.
»Jag hör, att den främmande ’nojon’», sade fursten, »är en skicklig läkare.»
»Ja, jag förstår mig på en del sjukdomar och har med mig litet medicin», svarade jag, »men jag är inte någon läkare. Jag är vetenskapsman inom andra fack.
Men det fattade fursten icke. För hans enkla sinne var den man en läkare, som kunde behandla en sjukdom.
»Min hustru har haft ont i ögonen oavbrutet i två månader», sade han. »Bota henne!»
Jag bad furstinnan visa mig sina ögon, och jag fann, att hon hade en typisk näthinneinflammation, orsakad av den ständiga röken i jurtan och den allmänna smutsen. Tataren hämtade min medikamentslåda. Jag tvättade hennes ögon med borsyra och dröp in en smula kokain och en svag zinksulfatlösning.
»Jag ber er, att ni botar mig», sade furstinnan. »Far inte härifrån, förrän ni har gjort det. Vi skall ge er får och mjölk och mjöl för hela ert sällskap. Jag gråter mycket ofta nu, därför att förr hade jag mycket vackra ögon och min man brukade säga åt mig, att de lyste som stjärnor, men nu är de så röda. Jag kan inte uthärda det, nej, omöjligt!»
Hon stampade mycket nyckfullt med foten och frågade med ett kokett leende:
»Ni vill väl bota mig?»
Vackra kvinnor äro sig lika överallt, antingen det är i belysningen på Broadway, utmed den ståtliga Themsen, på de livliga bulevarderna i det glada Paris eller i sojot-furstinnans med siden draperade jurta bortom det med lärkträd bevuxna Tannu Ola.
»Jag skall helt visst göra vad jag kan», svarade den nye ögonläkaren.
Här tillbragte vi tio dagar, omgivna av hela den furstliga familjens vänlighet och gästvänskap. Furstinnans ögon, som för åtta år sedan tjusat den redan då gamle fursten, voro nu
