MYSTERIER, UNDERVERK OCH EN NY STRID
Samma dags afton kommo vi till den heliga sjön Teri Nor, ett åtta kilometer brett vattenflak, gult och smutsigt med låga, föga tilltalande stränder, på vilka det fanns en mängd stora hål i marken. Mitt i sjön låg vad som fanns kvar av en ö som försvunnit, och där funnos några få träd och en del gamla ruiner. Vår vägvisare omtalade, att för tvåhundra år sedan fanns det icke någon sjö här och att en mycket stark kinesisk fästning legat på slätten. En kinesisk kommendant på fästningen förnärmade en gammal lama, som förbannade platsen och profeterade, att den skulle bli helt och hållet förintad. Redan dagen därpå började vattnet rusa upp ur marken, förstörde fästningen och uppslukade alla de kinesiska soldaterna. Till och med i den dag som är uppvräkas de dagar, då det stormar, ben efter människor och hästar, som omkommit i sjön. Teri Nor utvidgar sig för varje år och kommer allt närmare intill bergen. Vi redo utmed sjöns östra strand och sedan uppför ett berg, på vars topp låg snö. Vägen var lättframkomlig att börja med, men vägvisaren förberedde oss på att det svåraste stycket återstod. Dit kommo vi två dagar senare och funno en brant bergvägg, tätt bevuxen med skog och snöbetäckt. Därbortom lågo den eviga snöns vidder, mörka bergkammar, omgivna av det vita täcket, som gnistrade i det klara solskenet. Detta var de östligaste och högsta utlöparna av Tannu-Ola-gruppen. Vi tillbragte natten nedanför denna skog och började nästa morgon tränga fram genom den. Vid middagstiden begynte vägvisaren föra oss härs och tvärs, men överallt stängdes vår väg av djupa raviner, stora hopar av
