76
därefter hördes en tredje explosion, och sedan började de röda upphäva vilda skrän och fortsätta skjutandet högst oregelbundet. Några av deras hästar rullade utför branten ner på snön där nedanför, och soldaterna, som fingo vår eld på sig, gåvo sig i väg i vildaste fart ned till den dalgång, varifrån vi kommit.
Efteråt talade tataren om för mig, att sojoten föreslagit, att han skulle föra dem runt om och bakom de röda för att anfalla dem i ryggen med handgranaterna. När jag förbundit den sårade officerns axel och packningen lossats från den dödade hästen, fortsatte vi vår färd. Men vårt läge hade nu blivit försvårat. Det var utom allt tvivel, att den röda avdelningen kommit från Mongoliet, och därför låg den frågan nära till hands, huruvida det fanns röda trupper i Mongoliet. Hur stor styrka kunde det vara? Var skulle vi träffa på den? Var Mongoliet således icke längre det »utlovade landet»? Vemodiga tankar bemäktigade sig oss.
Men naturen var oss gynnsam. Vinden avtog efter hand i styrka, tills stormen slutligen upphörde. Solen bröt allt oftare fram mellan de bortilande molnen. Vi arbetade oss fram över en snöbetäckt högslätt, som på sina ställen av blåsten sopats ren från snö och där denna på andra platser hopats i höga drivor, i vilka hästarna fastnade och stundom knappast kunde själva göra sig fria. Vi måste sitta av och vada genom de vita massorna, i vilka vi sjönko ner ända till midjan, och ofta gick en man eller en häst ner sig, så att vi måste hjälpa dem på fötter igen. Till sist kunde vi börja nedstigandet, och vid solnedgången gjorde vi halt i en lärkträds-dunge, där vi tillbragte natten vid elden bland träden och drucko vårt te, som kokats med vatten från den i närheten porlande bergbäcken. På olika ställen hade vi påträffat våra senaste fienders spår.
Allting, till och med själva naturen och Darkhat-Olas vredgade andar, hade bistått oss, men glada voro vi icke, ty framför oss låg den förfärande ovissheten, som hotade oss med nya och måhända ödesdigra faror.
