och äventyrligheter, svarade de med en mun kort och gott: »Bliv vår ledare och vi följer.»
En omständighet var avgjort till vår förmån, och det var att vi icke voro rädda för att behöva lida hunger, ty vi hade en del förråd av te, tobak och tändstickor samt mer än vi behövde av hästar, sadlar, gevär, ytterkläder och stövlar, vilket allt var av synnerligen stort värde vid byteshandel. Vi började sålunda göra upp planen för den nya expeditionen. Färden skulle gå söderut med staden Uliassutai på vår högra sida i riktning mot Zaganluk och därpå genom de öde sträckorna av distriktet Balir i Jassaktu Khans land över Naron Khuhu Gobi mot Boro-bergen. Där skulle vi få tillfälle till ett långt uppehåll för att återvinna våra egna och hästarnas krafter. Den andra delen av färden skulle bli att passera genom västra delen av Inre Mongoliet, över öknen Lilla Gobi, genom turguternas land, över Khara-bergen och förbi Kansu, varvid vägen måste tas väster om den kinesiska staden Suchow. Därifrån hade vi att bege oss in på Koko-Nor-området och så färdas söderut till Jangtse-kiangs källor. Om de trakter som därefter följde hade jag blott en oklar föreställning, som jag dock fick tillfälle att komplettera genom en karta över Asien, som en av officerarna ägde. Av denna framgick, att bergskedjorna väster om Jangtsekiangs källor utgjorde vattendelare mellan dennas flodsystem och Brahmaputras bäcken i det egentliga Tibet, där jag väntade mig kunna finna engelskt bistånd.
