ovillkorligen göra ett besök i det heliga klostret i Narabanchi, det sista lamaitiska klostret på vägen från Mongoliet till Tibet. Han förklarade, att den helige hutuktun eller klosterföreståndaren, »den förkroppsligade Buddha», skulle känna sig mycket förolämpad, om vi icke besökte klostret och hans ryktbara »välsignelsens altare», där alla resande till Tibet städse förrätta sina böner. Vår buddhistiske kalmuck understödde mongolen häri, och jag beslöt mig för att tillsammans med denne avlägga detta besök. Tatarerna sände med mig några stora »hatykar» av siden som presenter och lånade oss fyra präktiga hästar. Fastän klostret låg åttioåtta kilometer avlägset, steg jag vid niotiden på kvällen in i denne helige hutuktus jurta.
Han var en medelålders, spenslig, slätrakad liten man, vars fullständiga namn var Jelub Djamsrap Hutuktu. Han tog emot oss mycket vänligt och blev högeligen glad över »hatyk»-presenterna och min bekantskap med den mongoliska etiketten, vari min tatar länge och ihärdigt undervisat mig. Han hörde mycket uppmärksamt på vad jag hade att säga, gav mig värdefulla råd och begåvade mig till sist med en ring, som sedermera öppnade portarna till alla lamaitiska kloster för mig. Denne hutuktus namn har högt anseende ej blott i hela Mongoliet, utan även i Tibet och i Kinas lamaitiska trakter. Vi tillbragte natten i hans präktiga jurta, och följande morgon avlade vi besök vid klostrets altare, där mycket högtidliga gudstjänster pågingo med musik av gonggongar, tam-tams och flöjter. Lamaprästerna togo upp bönerna med sina djupa röster, och de lägre prästerna svarade med sina antifonier. Den heliga bönen »Om! Mani padme hung!» (Hell, store lama i lotusblomman!) upprepades oavlåtligt.
Hutuktun tillönskade oss lycka, gav oss en stor gul hatyk och följde oss till klosterporten. När vi kommit upp i sadlarna, sade han:
»Kom i håg, att ni alltid är välkomna gäster här. Livet är mycket besynnerligt, och vad som helst kan hända. Ni blir kanske nödsakade att längre fram åter besöka det fjärran belägna Mongoliet, och då får ni inte glömma Narabanchi Kure.»
