»De är elaka människor», sade han. »Akta er för dem!»
Men han ville icke uppge deras namn och förklarade sin vägran med att påminna om förbudet i buddhistiska länder att uttala sin faders, lärares eller överordnades namn. Sedermera fick jag veta, att i norra Tibet råder samma sed som i norra Kina. Här och där ströva band av »hunghutze» (stråtrövare) omkring. De uppträda vid de förnämsta handelshusens huvudkvarter och vid klostren, utkräva skatt och bli traktens beskyddare, sedan de gjort sin inkassering. Troligen hade det tibetanska klostret sådana beskyddare i detta rövarband.
När vi sedan fortsatte vår färd, sågo vi ofta på avstånd enstaka ryttare, som uppenbarligen bespejade våra rörelser. Alla våra försök att komma i deras närhet och få samtala med dem misslyckades fullkomligt. På sina små snabba hästar försvunno de som dimfigurer. När vi kommo till det branta och farliga passet på berget Hamshan, där vi hade för avsikt att rasta för natten, upptäckte vi uppe på en klippa högt ovanför oss omkring fyrtio ryttare på helt vita hästar, och omedelbart utan någon varning överöste de oss med en skur av kulor. Två av våra officerare föllo skrikande till marken. Den ene hade dödats ögonblickligt, under det att den andre levde i några få minuter. Jag tilllät icke mina män att skjuta, utan höll i stället upp en vit flagga och begav mig tillsammans med kalmucken till våra angripare för att underhandla. Först avlossade de två skott mot oss, men upphörde sedan med elden och skickade ner från klippan några ryttare emot oss. Sedan började vår underhandling. Tibetanerna förklarade, att Hamshan är ett heligt berg och att det icke är tillåtet att stanna där över natten, varför de rådde oss att fortsätta längre bort, där vi kunde anse oss vara i säkerhet. De frågade, varifrån vi kommo och vart vi skulle bege oss, och sedan vi för dem omtalat anledningen till vår färd, förklarade de, att de kände bolsjevikerna väl och ansågo dem såsom de asiatiska folkens befriare från den vita rasens förtryck. Jag hade verkligen icke lust att inlåta mig i någon politisk tvist med dem, utan återvände till mina kamrater. När jag red ned utför sluttningen till vår lägerplats, väntade jag varje
